Superfoods eller ”vanlig mat”?

Antioxidanter

Programmet Kropp & själ sändes i radio idag, om s.k. Superfoods och Raw food. Jag hörde en del intelligenta kommentarer men också helt svammel – från en nutritionist på Läkemedelsverket. Helt riktigt påpekas att om man intar en enskild antioxidant kan den i sig fungera oxiderande om den inte balanseras ihop med andra anti-oxidanter.

Men helt felaktigt påpekas att de flesta inte har några näringsbrister, och att det i så fall kan mätas på vårdcentralen. Varför håller jag inte med?

Jo, jag – och de flesta närings- och funktionsmedicinare gör en helt annan analys av detta. En tredjedel av befolkningen drabbas av cancer någon gång i livet. Hur många medicinerar mot högt blodtryck, diagnosticeras med depression, s.k. uppmärksamhetsstörningar, låg eller hög ämnesomsättning, utmattning, allergier, inflammationer, höga blodfetter, får stroke, hjärtinfarkt, diabetes? Ja, alla som läser detta har väl minst en anhörig med detta, eller är själv drabbad.

Vad har nu näring med detta att göra? Skillnaden mellan funktions-/näringsmedicin och skolmedicinen (som den i stort praktiseras i vårt land på våra allmänna vårdinrättningar) är att näringsmedicinen går ut på att se hur man med näring kan dämpa inflammation, påverka ämnesomsättningen (upp eller ned), sänka blodfetter och blodtryck, minska oxidativa processer och på så vis stärka kroppens egna processer i organen för t.ex. hormonbalans och utrensning av giftiga ämnen.

Ett exempel där läkemedelsverket har helt fel riktlinjer när man tittar på aktuell internationell forskning är nivåer, intag och referensvärden av D-vitamin. Läs mer om det här. Se också länken nedan i Dr. Mats Humbles artikel i Läkartidningen.

Hur man avgör om det finns en näringsbrist eller inte beror på dels hur man gör analysen men också hur man tolkar den, vad man jämför med. Referensintervallen på allmänna lab är hämtade från ett genomsnitt av befolkningen, sjuka som friska…och har ofta väldigt breda spann. Hamnar man i nedre eller övre kanten av referensvärdet är man ändå ”frisk” och ”har inga brister” enligt gängse tolkning. Men tittar man på cellnivå, eller hur MÅR patienten, är sanningen kanske en annan.

Funktionsmedicinska tester mäter näring (eller toxicitet) i blod och vävnader på ett adekvat sätt. Analyserar man t.ex. förekomsten av en mineral (toxisk eller näring) i plasma eller serum, får man veta hur mycket av det som cirkulerar i blodet. Men det säger ingenting om hur mycket av detta som tas upp i cellerna och därmed blir tillgängligt för oss, dvs. om vi kan utnyttja det. Ett mer adekvat sätt att mäta just mineraler är att titta hur mycket som finns i de röda blodkropparna. Då får man ofta ett helt annat värde. Ett annat exempel är att det finns genetiska variationer när det gäller omsättningen av en del viktiga vitaminer. I de fallen kan man inte tillgodogöra sig de formerna som finns i maten, utan behöver tillskott med de aktiva formerna, som kroppen vid dessa genvarianter inte kan skapa själv. Detta är ett exempel på hur funktionsmedicinen jobbar, man går ned på cellnivå för att se vad som används och utnyttjas. Detta missar ofta den vanliga vården när det gäller s.k. kroniska sjukdomar.

I programmet Kropp & Själ talades det också om att i en del mat ökas den antioxidanta kapaciteten (tillgängligt upptag) när den tillagas, som t.ex. med morötter.

Som jag ser det mår de flesta av oss bäst av en kombination av rå, vild, fermenterad och tillagad mat. Är matsmältningen perfekt, man har inga ämnesomsättningsproblem, inga inflammationer, infektioner, parasiter eller bakterier, dricker giftfritt vatten, sover perfekt, är inte stressad eller har ångest, bor där det inte finns några utsläpp, har inte eller aldrig haft amalgam eller rotfyllningar i munnen, aldrig tagit några vaccinationer, man äter ekologiskt enligt kombinationen ovan så kanske man inte behöver några kosttillskott! (Undantag skulle jag säga är supplementering med D-vitamin under vinterhalvåret på våra breddgrader, om man inte äter tillräckligt med säl- eller torsklever, alternativt mängder med koncentrerade alger och solbelyst svamp varje vecka).

Vid en del åkommor kan man dock få bäst läkning med att under en period inta enbart tillagad mat. Vid andra är det tvärtom. Behovet ändras med i vilken process av läkning man befinner sig på, vilken ämnesomsättning man har, hur matsmältningen fungerar och flera andra faktorer.

Här kan en funktionsmedicinsk plan för läkningsprocessen vara till god hjälp.

Morotsknippe

Källor:

http://ghr.nlm.nih.gov/gene/MTHFR – Genvariant för folat- och B12omsättning

http://www.omim.org/entry/607093 – Om MTHFR-genen

http://warddeanmd.com/intracellular-calcium-and-magnesium-levels-age-related-changes-and-relationship-to-hypertension-and-diabetes/ – Studie som visar att näringen i cellerna kan variera trots att serumvärden är desamma

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22593590 – Alternativ medicinering vid underfunktion på sköldkörteln ger resultat

http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/6/6279/LKT0711s853_857.pdf – ”D-vitaminbrist kanske vanligare än vi trott.” Mats Humles artikel i Läkartidningen